Torpet Horvan under Kianäs i Älghults socken, Uppvidinge härad, Kronobergs län.
Torp och torpare
Torp och Torpare har alla hört talas om. Men vad är det? Jo, torpen är uppodlingar på ofri grund på byarnas utmarker, tillkomna framför allt i den stora folkökningens samhälle på 1800-talet. Överallt i de kronobergska skogarna fanns torp, vars innevånare sakta men säkert
förkovrade det de hade satts att sköta. Vardagen innebar slit för brödfödan, osäkekerhet inför framtiden och bävan för arrendet.
Torparna är egentligen förvånande lite uppmärksammade i forsningen och litteraturen. Desto större arbete har hembydsföreningarna lagt ner på att dokumentera platserna för de torp
som sedan lång tid tillbaka återtagits av skogen.
De torp som levde en bit in på 1900-talet hade i vissa fall vuxit till små gårdar genom flitigt nyodlande.
De övedrgavs många gånger inte förrän den nya tiden bröt in efter andra värdskriget och landsbygden började avfolkas.Men då gick det fort och de torp som till äventyrs fortfarande existerar har totalt mist sin ursprungliga
funktion. Åkermarken är planterad med skog, ladugård och andra ekonomibyggnader är borta och manbyggnadedn har blivit en något så när bekväm sommarstuga. Det är just den - sommarstugan - man idag kallar torpet.
Presentation av Lars Thor
Lars Thor Kort CV Utbildning: Studentexamen vid Gubbängens gymnasium 1958. Fil.kand-examen vid Stockholms universitet i historia, geografi, statskunskap, kulturlandskapsanalys, etnologi 1963. Fil.lic-examen i historia vid Stockholms universitet 1967. Fil.lic-examen i geografi vid Stockholms universitet 1968. Tjänstgöring: Timlärare vid olika real- och gymnasieskolor i Stockholm 1961-1968. Timlärare vid Stockholms Ungdomsledarinstitut 1963-1968. Timlärare vid Kungliga Militärhögskolan 1966-1967. Timlärare vid Statens Polisskola 1968-1969. Antikvarie vid Riksantikvarieämbetet 1969-1973. Antikvarie vid Smålands museum i Växjö 1973-1975. Landsantikvarie och chef för Smålands museum 1975-1993. Forskningschef vid Smålands museum 1993-2002. Föreståndare för Wexiö Gymnasii Myntkabinett från 2002-03-01. Egen verksamhet som författare och föreläsare från 2002-03-01. Viktigare publikationer: Artiklar inom ämnet kulturmiljövård i tidningar, tidskrifter, hembygdsböcker mm 1970 till dags dato. Artiklar inom ämnet glas och glashistoria i tidningar, tidskrifter mm 1975 till dags dato. Medverkan med artiklar i ett flertal samlingspublikationer 1975 till dags dato. Legend i glas. En bok om Vicke Lindstrand. Liber Förlag 1982. Resa till glaset (tillsammans med Lars-Olof Löf). Carlssons Förlag 1986. Erik Rosén. Radikal förnyare av svensk glaskonst. Frommens Förlag 2004. Mottagit: Vicke Lindstrand-priset 1990 Hyltén Cavallius-medaljen i silver av Kronobergs läns hembygdsförbund 2002. Hazelius-medaljen i silver av Nordiska museet 2002. Kianäs den 14 juni 2007 Lars Thor
Torparhustrun Olivia Elisabeth Karlsdotter.
En av de många som egentligen skulle hamnati historiens gigantiska anonyma arkiv var torparhustrun Olivia Elisabeth Karlsdotter. Hon föddes 1878 i Mörlunda socken, Kalmar län, gifte sig med Lars August Albert Karlsson och kom småningom till Bashult i Högsby socken. Paret fick tre barn, Helga f 1900, Gerhard f 1909 och Janne f 1912. Efter diverse motgångar flyttade familjen till Århult i Fagerhults socken. Där levde man några år på ett för den tiden hyggligt arrende tills olyckan var framme en vinternatt. Gnistor från en otät skorsten tände eld på taket och bostadshuset brann ner till grunden. Det var bara att återigen flytta vidare med de fåtaliga ägodelar som räddats undan branden. Denna gång blev det torpet Horvan under Kianäs i Älghults socken, Uppvidinge hörad, Kronobergs län.Oliva Elisabeth var förvisso ett krångligt namn. I stället blev det Betty, ett namn som är genomgående i alla vardagssammanhang. Av bevarade fotografier kan utläsas att Betty var kortväxt och slank men att hon med åren blev en smula rundnätt. Hon beskrevs av omgivningen som hjälpsam, flitig och alltid glad. Detta i viss kontrast till den tolv år äldre maken som visserligen var arbetsam men samtidigt tystlåten och en smula vresig.
Av Bettys tre barn var det två som flyttade till Horvan. Dottern Helga hade redan före den ödesdigra branden begett sig till Stockholm, där hon försörjde sig som hembiträde och servitris. Mor och dotter höll dock flitig kontakt genom åren. Detta stod klart nör Helga avled 1988 och bland mycket annat lämnade efter sig en kista som visade sig innehålla barnkläder, tyska inflationssedlar från 1920-talet, ransoneringskort från andra världkriget och sist men-men inte mins-en samling privatbrev. I den samlingen ingick ett sextiotal brev som Betty sänt till Helga i Stockholm mellan åren 1926 och 1942. De flesta har kuverten bevarade och poststämpeln Kianäs är i många fall mycket tydlig.
Som fattig torpardotter hade Betty inte fått något utöver sin tids vanliga skolgång. Hon lärde sig läsa, skriva och hantera katekesen. Ändå visar breven till Helga en väl utvecklad och vacker handstil, god förmåga att hantera språket och blick för att skildra för eftervärlden väsentliga vardagshändelser.
Sextio brev är förvisso en ansenlig mängd. Ändå får man snabbt klart för sig att detta ingalunda är hela materialet. Så till exempel är perioderna 1926-27 och 1940-42 rikligt företrädda medan mellantiden är väsentligt glesre. Från åren 1928-32 finns inga brev alls. Vad man dessutom skall ha klart för sig r att det rör sig om en envägskommunikation - inga svar från Helga finns bevarade.
Betty var mycket noga med att använda bra brevpapper och fodrade kuvert. Någon gång har hon i brådska eller brist på annat tagit till enklare saker. Då ber hon om ursäkt för detta.
Bläck eller blyerts? Ja, det varierar. Ibland finns plumpar efter den spretiga bläckpennan, ibland är texten svag efter en hård blyerts. Betty skrev sina brev i det dagsljus hon fick genom fönstret eller i skenet från fotogenlampan. Hon fick aldrig förmånen att ha elektriskt ljus. Den nymodigheten upplevde hon bara i samhällena Älghult och Fagerhult, vid Kianäs station och på Växjö lasarett.
Den som skrivit dena betraktelse är förvisso Bettys enda barnbarn. Men ingenting skulle ha kommit på pränt om inte mina egna barn, Anne-Li,Jonas, Ingrid och Anna visat så stort intresse för alla brev som fanns i Helgas kista. Därför brukar jag uppmana mina barn att låta bli telefonen och telefaxen. "Skriv brev i stället. Om ett par generationer kan det som ni plitar ner också bli god kulturhistoria".
Lars Thor
Vardagen
Horvan är ett av de kronoberska torp som har sin upprinnelse i någon åker som togs upp på byns utmarker. Brukarna följde det vanliga mönstret att bryta sten ur åker och äng och ha korna på skogen så länge et fanns bete. Åkrarna på Hovran röjdes med stenjätte under 1900-talets första årtionden, och nya åkrar eller "lyckor" togs upp lite varstans i skogen. Byggnaderna var de sedvanliga: Boningshus med kök, kammare, ett rum och en trappa upp till vinden.
Ladugården hade plats för korna, hästen och övriga djur. Jordkällaren, vedboden, dasset, en liten "drängstuga" och brunnen var de byggnader som kompletterade bilden. Man anar också någon ängslada utanför bebyggelsen. Gärdesgårdarna var byggda av ene och gran.
Här fortsätter Bettys brev
Färdvägen vid flytten från Århult till Kianäs
En torparfamilj har samlats framför sitt torp, någonstans utanför Växjö.
Ett torparkontrakt Till Växjö Östregård hörde ett tjugotal torp. Av ett bevarat torparkontrakt från år 1897 mellan familjen Wrede på gården och Peter Svensson på torpet Uppsala framgår torparens åtaganden till arrendatorn. Bland de tyngre uppdragen kan nämnas: 3 st karldagsverken i veckan 12 st hjälpe-karldagsverken vid anfordran 24 st hjälpe-kvinnsdagsverken vid anfordran 9 st tröske-karldagsverken 1 st rödje-karldagsverke För karldagsverken betalades 1 riksdaler under sommaren respektive 75 öre under vintern. Kvinnodagsverke betalades med 50 öre året om. Bild och text från Smålands museum
Det första bevarade brevet
Hovran Kianäs den 26 september 1926.
Janne
Det första bevarade brevet är daterat Horvan Kianäs den 26 september 1926. Det tyder på en sedan länge väl etalerad kontakt mellan Betty och Helga och hon tar upp vardagshändelser som en bruten lilltå, att det är dags att börja ta upp potatisen och att det skall hinnas med att vävas mattor till jul. I november samma år blir tongångarna dystrare. Janne har fått ont i ett ben och gråtit "två dar på sträck. Vad tror du det kan vara", frågar Bedtty, "det är så ledsamt vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det för han skall ju börja gå och läsa nu".
Yngste sonen var allvarligt sjuk och i början av december söktes läkare. "Men han kunde ingenting göra åt värken utan visade honom till Wäxiö lasarett för att få benet röngenfotograferat för han trodde att det är tuberkler", skriver Betty. Man drog sig för kostnaderna att färdas de sju milen till staden.I stället fick Janne vara i stillhet och benet hölls varmt med ull och vadd.
Den 30 januari 1927 tackar Betty för linimentet som Helga sänt för att lindra Jannes plågor. Ännu har man inte gjort något åt sjukdomen. "Det är en stor knöl i låret", skriver Betty, "och den är så hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål, jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på någott att ta honom till lassarettet, jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager, det är ju värken som plågar honom och så har han ingen matlust"...
Till slut hamnade dock Janne på lasarettet i Växjö. I ett kort odaterat brev konstaterar Betty att "vi har fått telefonbud i dag att doktorn vill tala vid oss om måndagen så det blir väl slut med honom om han skall opereras..."
Janne dog i sin svåra sjukdom ännu inte femton år gammal. Någon konfirmationsläsning blev det aldrig. I stället fick familjen samlas till begravning i Älghult på senvintern 1927. Bettys förtvivlan är lätt att förstå, men hon nämner aldrig mer Jannes namn i breven. Det är som hon sökte förtränga det hemska faktum att man kunde gjort något om sanningen uppenbarats i tid och om det inte varit så ont om pengar och långt till Växjö.
Nu var man bara tre kvar på Horvan. Sonen Gerhard - vid det här laget arton år gammal - arbetade på Björkshults glasbruk. Meningen var att äen Janne skulle ha börjat där. Torparbarn hade små möjligheter att stanna vid jorden, så det var bara att söka sig utanför de invanda cirklarna för att få något att leva av. Gerhard blev kvar några år vid bruket som anfångare. Sedan flyttade även han till Stockholm. Betty ber i flera brev Helga att se till sin bror.
Ursprunglig publicering
Ursprunglig publicering i Kronobergskvinnor, Kronobergsboken 1995/96, utgiven av Kronobergs läns hembygdsförbund i samarbete med Smålands museum. I Värend och Sunnerbo 1995:5
